Det är inte vilken sommar som helst. Det är min första hela sommar i Frankrike. Domaine La Royrie är en gammal olivgård med 1,5 hektar mark belägen i Södra Frankrike i närheten av Cannes i den lilla staden Grasse. Miljön här är magisk med de gamla ståtliga rogivande olivträden som omger det gamla stenhuset som en gång i tiden var ett kloster. De äldsta träden är nästan 1000 år gamla. Vad har de upplevt? Ingen människa lever så länge men träden lever.
Nu ska vi som nya ägare vårda de gamla träden. Ta hand om oliverna som ger oss oljan. Den första månaden här har jag nästan inte varit utanför gården. Så mycket arbete att göra. Det är ingen sommar med semester, utan sommar med arbete. Också en slags semester. Ta hand om allt från mark, odlingar och trädgård till grovstädning i huset. Varje dag något att göra. Jag har varit en utpräglad storstadsmänniska i ganska många år nu men jag växte upp på en gård. Nu förstår jag att jag saknat det. Att vara ute i naturen från morgon till kväll, oftast, ger ett lugn, en naturlig rytm. De flesta mornar försöker jag starta med meditation och yoga. På kvällen simmar jag ofta en stund. Det är en ovan avkoppling det där med att växla mellan arbete och vila, också under semestern.
Det finns tid för reflektion. Jag vet inte om det är naturen som gör det, men jag minns sånt som jag hade glömt när jag arbetar med allt möjligt. Jag ser människor klart och tydligt för mig, som jag inte tänkt på under många år. Jag vet inte varför, men det känns som om hela sinnet öppnar sig. Jag kan också tänka att det är den gamla gården, alla år av både arbete men också kontemplation, meditation, reflektion och så träden som varit med så länge, som bidrar.
Alla måsten och alla borden sjunker långt bort i medvetandet, och jag är här, i nuet, i alla nya upplevelser tillsammans med det som nu dyker upp. Människor som passerat i mitt liv är plötsligt här. Som jag har mött, träffat. Ingenting är glömt och ingenting betydelselöst. Som om tiden flyter samman.
Denna gård innehåller redan nu en massa nya möten. Människor från alla världens hörn som kommer förbi, som vill ha en tur i olivgården och höra om olivträd, olivprodukter och bara njuta av denna otroligt vackra plats. Det nya möter det gamla, om och om igen. Och jag minns min barndom, uppväxten på en helt annan gård, i Sörmland. Det var alltid folk, liv och rörelse, men allra särskilt på sommaren. Min barndomsgård låg också på en höjd precis som La Royrie – men förstås inte lika högt upp och inte med utsikt över Cannes och medelhavet. Ändå var det mitt paradis när jag var liten. Jag klättrade högst upp i mitt favoritträd, en hög och ståtlig tall. Där såg jag ut över mitt barndoms paradis och tänkte att allt, precis allt kommer att vara möjligt i mitt liv. Det var inte en rosenskimrande uppväxt, inte alls. Men att få vara mitt i landskapet och se ut över vidderna, över det otroligt underbara sörmländska landskapet, var min lycka. Det var just där och då jag kände mig stark och hel. Den känslan är precis vad jag har längtat efter. En stund av lycka över att jag är här, mitt i detta vackra, och allt det där som ska hända, ja det som redan är här.
Om jag kan hålla kvar den känslan, eller, om jag kan hitta den varje dag. Vart jag än befinner mig. Då har jag lyckan med mig, även i de mest tuffa, bistra och svåra stunder i livet.
Nu är det inte bistert alls. Jag är på La Royrie och jag hoppas att mitt Livsverk ska få blomma och växa här, mitt i den sydfranska olivgården. Men jag hoppas också att du som kommer hit ska få känna stunder av lycka på denna plats, stunder som ger kraft att tro att det vi drömmer om, det kommer att ske.