Inlägg

Vad ska vi säga om någon undrar vart vi varit?

Kan man berätta att man går i parterapi? Hur skulle ens vänner reagera? ”Äsch, det är väl lika vanligt som att ha en personlig tränare”, var det någon som sa i mitt terapirum idag. Och jag tänkte, kanske är det i alla fall lite enklare att säga att vi går i parterapi, än att gå i egen. Men samtidigt som jag tänkte den tanken, ändrade jag mig. Det kanske inte alls är enklare. Är det inte ett större misslyckande att inte lyckas skapa en härlig kärleksrelation än att jag vill utvecklas själv i egen terapi? Jag läste en artikel idag där några författade hävdade att de larmrapporter om barns ökade psykiska ohälsa byggde på ganska futtiga studier som egentligen bara talar om att barn och unga reagerar som de ska, med stress inför ett prov, med irritation eller nedstämdhet efter ett tjafs med föräldrarna på morgonen. Är det verkligen psykisk ohälsa?, undrade författarna. Ja, hur kan man möta lidande, och hur ”onormalt” är det att lida i sitt liv? Inte alls, eller hur? Livet innehåller en massa lidande, även för oss i Sverige som tillhör en mycket priviligerad skara människor på jorden. Lidandet finns där, och vi behöver ta hand om det. Vi psykoterapeuter möter människor varje dag som lider, och vi kan inte säga att det här lidandet är för litet – du har ingen rätt att klaga, du behöver inte psykoterapi. Nej, vi behöver försöka förstå just den här människans lidande, eller det här parets, eller den här familjens lidande. Min erfarenhet som arbetar med par är att lidandet blir så mycket svårare när jag är ensam, när jag inte har någon som förstår mig, som jag kan dela mina känslor med.

Jag tror att det är ensamhet och brist på kontakt som många ungdomar kanske ger uttryck för i sina svar i de studier som larmrapporterna bygger på. Det är svårt att hantera ens de minsta problem, om man är ensam och inte har någon som tröstar, har tid att lyssna, som finns där. På samma sätt kan ett djupare lidande lindras och försvinna genom att jag känner att du finns där, du lyssnar och du förstår mig. Jag har sett det otaliga gånger i mitt terapirum, och har jag upplevt det i mitt eget liv. Om jag kan dela med mig av min sorg, min smärta, mitt lidande – och någon tar emot, lyssnar och förstår. Försvinner det. Man blir befriad. Man har lättat sin börda. Och när man har gjort det, först då är man redo att ta till sig nya perspektiv. Finns det ingen där, eller är den som finns där inte närvarande, eller har fullt upp med att själv vara i sitt eget lidande, ja då behöver man kanske då till en psykoterapeut som till en början kan vara den som lyssnar, förstår och känner den andres lidande. Var har vi varit? Hos psykoterapeuten förstås.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *