Jag reser från Småland hem till Stockholm. Jag har varit nere och föreläst på ett universitet, och när jag ändå var nere blev jag inbjuden till ett litet Systemteoretiskt forum där vi skulle prata om den metod jag arbetar med, Emotionellt fokuserad terapi, EFT. Samtalet eller intervjun om man så vill, hade som fokus att förstå mer om metoden. Också ur de olika perspektiv och teoriramar vi arbetar inom. Det är naturligt att ”nya” metoder också behöver förstås och till viss del ifrågasättas. Vad tillför just den här metoden det fält som vi arbetar inom och hur kan vi förstå den utifrån terapeutens roll? Det är spännande och intressant att möta ett ”utanifrån perspektiv” ibland. De utforskande och nyfikna frågorna, de som vi själva ställer till våra klienter som kan både utmana men också föra någon till platser man inte tidigare besökt, inom sig själv. Frågor kan kännas både öppna och stängda, beroende på hur de ställs, och kanske beroende på om det finns en genuin nyfikenhet. Nyfikenheten är ju en av terapeutens viktigaste superkraft. Det är inte så vanligt att vi själva, som terapeuter, sitter i den intervjuades stol. Därför var detta en intressant upplevelse. Även om jag såklart själv gått i både individuell terapi och parterapi (EFT).
På tåget tillbaka upp mot Stockholm funderar jag på samtalet, som form. Hur vi kan styra samtal i olika riktning och välja vårt perspektiv och vilken konsekvens det får. Det leder mig till tankar på det psykoterapeutiska samtalet. Att vara klient och kanske inte veta vart samtalet är på väg. Är den som sitter mitt emot mig en trygg person som jag kan lita på, eller har den redan bestämt sig för vem jag är, vad som är mitt problem eller vad som ska rättas till? Hur ser mina tidigare erfarenheter ut av andra som pålitliga eller opålitliga? Om jag inte känner mig trygg behöver jag skydda mig. Behöver jag skydda mig kan jag inte var öppen och kreativ i samtalet. Jag blir vaksam och återhållsam. En blockering i samtalet uppstår. Blockeringar uppstår i samtal för att det inte finns tillräckligt med trygghet i kontakten. Där behöver jag stanna upp, som terapeut, och fundera över vad jag kan göra för att skapa mer trygghet.
Jag har valt att arbeta med Emotionellt fokuserad terapi bland annat för att det är en metod som så tydligt betonar vikten av terapeutens förhållningssätt. Vi är inte experterna som ställer diagnoser och ”rättar till”. Vi möter våra klienter med nyfikenhet, värme, empati och intoning. Vi gör det med genuinitet. Det skapar trygga samtal. Det skapar ett tryggt rum där vi kan börja utforska vad som händer inom var och en, och det som händer mellan var och en – det intrapsykiska.
I mitt rum och i mina samtal vill jag skapa så mycket trygghet att rädslan kan få blottas och bli mottagen med värme, intoning och empati. Sådana samtal vill jag vara i. Sådana samtal vill jag inspirera till. Sådana samtal hjälper människor att öppna sig och dela sådant som inte förut varit möjligt att säga. Vi hjälper till att skapa nya erfarenheter.