Ibland händer det mig att först när jag skrivit ner någonting som förstår jag vad det var jag skrev och då behöver jag få utveckla tanken vidare. Eller kanske svara mig själv bara. Så detta är ett slags svar på förra inlägget.
Det var ett samtal idag i en av mina handledningsgrupper som fick tankarna att lossna. Vi pratade om Covid. Det börjar gärna där nuförtiden. Jag hade min covidhistoria denna gång. Vi klagade lite över situationen. Vi pratade om hur trötta vi var. Sedan sa någon, ”men vi har det ju ändå väldigt bra. Vi har det bra. Vi kan inte klaga. Vi har ett jobb att gå till. Vi träffar varandra. Vi har roligt”. Vi har våra familjer… Vi har bostäder…vi har mat på bordet, vi har kläder att sätta på kroppen. De sista meningarna sa hon inte, de la jag till nu. Javisst är vi privilegierade. Mer än vi förstår. Men någon annan var upprörd över en kändis uttalande i teve, som klagat över att denne inte kunde jobba under pandemin men uttryckte tacksamhet över att kunna spendera mer tid med familjen i deras gigantiska sommarhus i fjällen…
Ja, priviligerade är vi med eller utan gigantiska villor, storslagna sommarhus och semesterparadis. Vi har kanske inget av det där men vi har ändå ett jobb, mat på bordet, kläder att sätta på kroppen, tak över huvudet och kanske en familj. Det finns de som har det långt mycket torftigare, även i vårt land. Och inget har ju blivit lättare under denna pandemi. Men jag skulle önska att det hårda samhällsklimatet kunde bli mjukare istället för hårdna efter pandemin. Att blickarna allt mer kunde få vändas mot de som är utsatta i vårt samhälle. Därför att vi alla nu fått känna av i alla fall en liten uns av utsatthet, även vi mer privilegierade.
För ett tag sen, jag tror det var i höstas och närmare jul, såg jag ovanliga saker hända ute på gatorna. Kanske var jag bara mer uppmärksam just dessa dagar, kanske händer det hela tiden men av någon anledning gjorde det nu intryck.
Jag såg att en man som hade svårt att gå i en trappa upp till ett varuhus, som såg lite solkig och sliten ut, fick hjälp av inte bara en utan av ett par, tre stycken uppför trappan. Någon dag efter det var jag ute och joggade längs med vattnet och såg då hur ett par förbipasserande försökte hjälpa en annan stackars man som låg utslagen på gångvägen. Han slog lite irriterat ifrån sig. ”Låt mig ligga”. Men de envisades.
Hör de där händelserna till effekterna av pandemin? Finns det nu lite mer medkänsla hos oss?
På sistone har jag börjat lägga märke till andra tecken på ökad medkänsla. ”Vi måste hjälpa varandra”, säger någon jag handlar något av. Själv tänker jag, ”jag kan väl köpa ett par blommor här på torget, de behöver också gå runt”. Kanske viktigare det än om jag behöver de där blommorna, eller om jag nu tyckte de var värda priset. Jag kan väl betala ett överpris för omklackning av ett par skor. Vad spelar det för roll? De måste kanske ta lite mer betalt om de nu har färre kunder. Jag kan ge lite mer generöst om någon hemlös frågar.
Vi måste hjälpa varandra.
Alla visar inte att de kämpar, men man förstår det ju. Det har varit ett kämpigt år. Mer kämpigt för de som redan hade det svårt. Många tystnar istället. En del av dem som lider som mest tystnar. De kämpar i tysthet. De fogar sig. Flera av de grupper jag handleder möter många av de mest utsatta människorna i vårt samhälle. De som mister tak över huvudet trots att de har barn och familj. De som lever med psykisk ohälsa, och därför inte kunnat ta hand om sitt liv – de mister oftast allt. De är ensamma. Många känner skam. De lyckades inte med vad de hade drömt om i sina liv. Välfärdssamhället stöttar inte utan knuffar istället dem utför den sista branteNär jag skriver om mina klagomål kring Covid, om ensamhet och om hur jag längtar efter att allt ska bli som vanligt igen, inser jag hur smal och trång min lilla värld är. Eller, hur stor den egentligen faktiskt är fast jag inte väljer att se. Jag vet ju det egentligen. Jag vet att de som är som svagast inte har rösten eller orken eller kraften att klaga. De får anpassa sig. Jag har också varit svag i mitt liv. Jag vet hur det är. Jag har också gömt mig under den stora tyngden av skam. Men jag har inte stannat där, för att jag hade andra resurser och möjligheter. Men vi får aldrig glömma att vi kan alla hamna i utsatthet även om det kanske inte är vad vi tror kan hända just oss. Borde vi inte se våra medmänniskor som just medmänniskor? Inte som främlingar, eller som några vi inte behöver lägga märke till. Vi är ju alla tillsammans. En del menar att vi alla hör ihop och att en annan människa också är en del av mig själv. Jag måste påminna mig om det och kliva ur min trånga lilla privilegierade värld. Om andra lider är det också mitt lidande. Hur långt det än kan verka vara mellan våra världar så ligger de tätt intill varandra.