Inlägg

Melankoli och minnen

Jag hade en sms konversation med en av mina närmaste vänner idag. Hon känner mig. Jag ville mena att tiden är flexibel och tidlös på något vis. Ett album var släppt och vi diskuterade det och de minnen som just denna musik väckte i mig. Känslomässigt var jag tillbaka till en tid som varit. Hon sa något i stil med, det är väl så länge vi bara behåller minnen som just minnen som tiden känns tidlös. Jo, jag var ju tillbaka till den tiden som om den var nu, och en del av mig ville också tillbaka dit. Men det är omöjligt. Jag känner känslan här och nu. I detta nu kan jag uppleva det som var men jag är inte längre där. Så är det med minnen vi har av det som gjort oss lyckliga men även av det som sårat, som gjort oss illa.

Jag vet inte om det finns fler än jag som letar sig tillbaka i tiden just nu. Till något som kändes lyckligt och levande. Tryggt. Istället för all denna ovisshet. Ensamhet. Vi kan också vänta på det som ska komma sen efter Covid, av ensamhet, oro, lidande och begränsningar. 

Det är kanske lättare att vara i det som var eller det som kommer när livet inte är vad vi vill att det ska vara, och svårare att vara i det som är nu. Nuet. Det vibrerande och sanna och verkliga nuet. 

Men de stunderna kommer här hos mig. Jo, trots att det är novembergrått kan jag i stunder förundras över de vackra träden som ännu har löv, som skiftar i lysande gult och guldbrunt. De kala grenarna som skapar sån kontrast mot den stormiga himlen. Eller Stockholms julbelysning nu. Vackra lampor i uppställda granar. Dinglande girlanger över gatorna. NKs fantastiska julskyltning som jag gick förbi idag. En stunds magi när man står där och betraktar djur som firar jul. Det behövs inget av det andra då då, inget av det som kanske kommer, eller som har varit. Det räcker med nuet för att hitta värme och förundran. 

Varje morgon ställer jag mina mina nakna fötter på yogamattan. Ibland blir det femton, tjugo minuter där, ibland trettio och kanske nån morgon till och med fyrtiofem. Upplever rörelserna i nuet. Meditationen. Så håller jag mig i schack. Närvarande. I balans om du vill. Kontakten med nuet. Varje morgon. Det är så man tar sig igenom svåra tider tänker jag. Släpper tankar om då och håller det som kommer sen som en riktning framåt. För vi är på väg och allt kommer förändras. Det gör det alltid. 

Jag vet att det är svårt för många av oss nu. Att leva tillsammans i denna ovisshet. Att träffas kanske lite för mycket. Eller alldeles för lite med de vi är nära. Så om vi tar med oss det som var då in i det som är nu för att skapa riktningen mot det som ska komma sen. Kan vi klara det.