Jag har förväntningar inför nya året. Jag tror inte att det kommer bli en allt mörkare värld. Eller såhär, jag tror att det finns ett ljus som kommer lysa allt starkare och som kommer att övervinna mörkret som allt mer breder ut sig. Det finns alltid en motkraft. Det finns ljus. Det finns kärlek.
Igår, på nyårsafton, hade jag varit och handlat till nyårsmiddagen och väntade på tunnelbanan. När jag stod där med lurarna på kom en kille fram och ställde sig mittemot mig. Han log med hela ansiktet och höll fram en tidning. Jag tog av mig mina lurar och bad honom säga det igen som han nyss sagt. ”Vill du köpa Hemlösas tidning för bara trettiotre kronor?” Och så log han igen. Rosiga kinder. Kanske inte helt nykter. ”Ja, du kan lägga hur mycket du vill såklart”, fortsatte han. ”Jag tar Swish”. ”Självklart vill jag det”, svarade jag och köpte hans tidning. Han kramade om mig. En lång och innerlig kram. Förvånat besvarade jag kramen, och skrattade jag också. Han kramade om mig flera gånger. Där stod vi och kramades på perrongen på nyårsafton och önskade varandra ett gott nytt år. Han spred så mycket kärlek och värme, denna hemlösa unga kille. Jag frågade varför han blivit hemlös, han svarade, ”Jag har varit för snäll”. Och så skrattade han igen och försvann bort i vimlet med sina kompisar som väntade på honom. Kvar stod jag med hans glädje som smittat och med ett mycket lättare hjärta. Jag hade fått något, av någon som ingenting hade. Mer än bara tidningen. En kram. Ett möte. Ett samtal. Bara sådär. En som varit för snäll.
Om jag hade varit hemlös hade jag kanske varit en friare människa ? Det var vad vi pratade om på nyårsmiddagen flera timmar senare. Det är klart att det inte är ett enkelt liv och såklart ska man vara tacksam för att man har jobb, boende, familj och ett skyddsnät. Där satt vi på middagen, vi som jobbar för mycket. Som går in i väggen om och om igen. Som måste betala av bolån och räntor. Som måste hålla måttet för att inte tappa vår karriär, vår inkomst, vårt jobb.
Vi har ju precis firat jul. En kristen högtid. Jesus blev född i Betlehem och han predikade senare i sitt liv om hur vi skulle samla skatter i himlen istället för på jorden. Skatter vi kan samla i himlen är att till exempel att finnas till för vår de som behöver oss, att ge istället för att bara vara fokuserade på att få. Vara snäll.
Det kan stressa oss. Allt det där vi måste ha, äga och förverkliga. Allt det där vi måste vara. Vi kan också få för oss att om vi är snälla, blir vi lurade. Ofta helt sant tyvärr. Snällhet lönar sig oftast inte genom skatter på jorden.
Det är en självupptagen tid vi lever i. Vad kan jag vinna? Vad får jag ut?
Men vad går det ut på då, livet? Vad skapar mening och tillfredsställelse? Den frågan har förstås många svar och olika människor svarar förstås olika på den frågan.
Jag tror att många umgås med dessa frågor, särskilt i dessa tider. Det är väl inte bara jag som börjar tröttna på sociala medier? På Netflix mörka, dystopiska serier? Tidsfördrivet? Det är väl inte bara jag som längtar efter mer riktiga, verkliga möten? Glädje och ljus som kommer av det som är verkligt?
När vi pratade om de här sakerna på nyårsmiddagen och vad vi skulle göra 2025 för att börja förändra världen, sa jag, ”Hjälpa de hemlösa”. Det finns mycket mer vi kan göra men framförallt kanske det äntligen är dags att ta steget bort från det självfokuserade till fokus på kontakt med andra, gemenskap, verkliga möten med verkliga människor. Det behöver inte vara så svårt. I alla fall inte om man är hemlös. Eller?
Under året som gått har jag hittat hem. På många plan. Man gör flera olika resor genom livet. Den här resan har tagit många år och slutligen har den nått sitt mål. Och då börjar en ny resa. Den har hjälpt mig genom ett annars på många vis, mycket utmanande år. Jag har, som så många andra, drabbats av stress. För mycket belastning från olika håll, och så måste man dra i handbromsen. Det har hänt förr men jag tror att denna var den sista. Jag ser nu vart knuten suttit. Jag förstår hur jag ska lösa upp den. Vad jag behöver. Pusselbitarna har fallit på plats och jag har gjort förändringar som är långsiktiga och hållbara. Äntligen.
Stressproblematik som så många drabbas av nu är inte alltid en enkel nöt att knäcka. Stress är ofta länkad till tidigare smärtsamma erfarenheter, trauman. När vi är triggade av sådant som påminner oss om smärta, utsatthet, traumatiska händelser – går vi ofta vilse. Vi blir reaktiva. Vi kan inte följa vad som händer inom oss, var reaktionen kommer ifrån. Vad smärtan handlade om. Framförallt kan det vara svårt att ge oss själva det lugn vi behöver för att inte dras med. Och när bollen är i rullning rullar den ofta snabbt.
Det är inte förrän friden infinner sig. Tryggheten som kommer av att veta att vi är älskade, skyddade och hållna av någon som verkligen bryr sig om oss, älskar oss för de vi faktiskt är – som vi kan stå stilla och betrakta det drama som kan leda oss i helt fel riktning. När vi finner det. Med hjälp av en trygg, nära person, som finns fysiskt där eller inom oss, behöver vi inte vara rädda. Och är vi inte rädda kan vi fatta helt andra beslut som leder oss i rätt riktning. Till kontakt och läkning. Vi är accepterade och älskade som vi är.