Ett samtal nyss med en gammal vän, psykolog, jungian och kunnig kring drömmar. Jag mötte min bror i min dröm inatt, berättade jag. Vad var det han ville säga mig? Vi pratade om ifall drömmar bara är en annan sorts verklighet. Vi pratade om sanndrömmar. Någon gång under samtalet utbrast han: ”Ja, det här är ju ingenting man kan säga till vem som helst”. Med andra ord, de kommer tro jag är galen om jag på allvar hävdar att det finns sanndrömmar. Men galen eller ej – vi är med om så mycket mer än det vi kan kalla ”logiskt, rationellt och verkligt”. En del av vår verklighet är också overklig. Hur ska vi beskriva känslorna som vi känner, som är så verkliga i vår kropp men som inte kan beskrivas på ett logiskt, rationellt vis? Påhittat? Överdrivet? Inte verkligt? För dig som läser detta kanske detta är självklarheter. Ändå hör jag människor i mitt psykoterapirum brottas med frågan om det de upplever har ett berättigande. Som en slags sanning eller verklighet. Ja, det är en del av vår verklighet, säger jag. Precis som drömmarna.
Nej, det var inte min bror jag mötte i min dröm, men en bild av honom, en skugga, en känsla – en projektion. Vårt mänskliga psyke, vår själv, vårt medvetande – är komplext och fullt av hemligheter. Jag är bara en praktiker. En människa som upplever. Som drömmer. Som känner. Drömmen är viktig.
Den vi drömmer på natten och den vi drömmer på dan.